För om du inte själv fungerar kan du heller inte ta hand om andra och nånstans gäller det att hitta en balans. Och det kan vara svårt, frågan är vem mår bäst, den som tänker eller den som passerar livet utan att reflektera?! [luring]
Man kommer till en passage i livet när man ifrågasätter vilka i ens närhet är viktiga för en?
- Vem som betyder något ...
- Vem som har betytt något ...
- Vem som aldrig gjorde det ...
- Vem som alltid kommer att göra det ...
Själv har jag gjort den resan många gånger. Hårdast sållade jag när min dotter dog. Jag var ett stort blödande sår, och det var då mina vänner bar mig. Hårt är det att ta bort dom som man trodde var ens vänner. Nästa prövning var att lära sig att leva med en tonåring som drabbades av diabetes, året efter Linneas begravning. Men det gick det med ... sen kom den tredje smällen och skilsmässan var ett faktum.
Och numer är jag tillbaka på ruta ett. Inget hus, ingen trädgård, ingen man, ingen ekonomisk stabilitet MEN ett fantastiskt liv. Jag har fått en andra chans till att göra om, och göra rätt. Jag har en underbar lägenhet där det känns som hemma. Jag har härliga relationer till min omgivning som ger energi och inte tar. Jag kan prata om livets mening VARJE dag, och ja, jag älskar mina barn och e mår bra ...
Så jag tror att jag är redo att öppna dörren för ny luft i mitt liv, jag tömmer ryggsäcken och går vidare, små steg. Jag bygger tillit och tilltro till det nya som finns utanför min närmsta sfär.
Hur värdesätter du ditt liv?!
