Morgontimman är den bästa timman till stora tankar :D
Det är märkligt vad saker och ting ändrar sig, från det ena till det andra, man vänder blad, och sen är det svårt att gå tillbaka och göra likadant. Jag tänker på att min M ska flytta hemifrån. Vi hade planerat det så bra att han bor hemma ett år, under tiden han jobbar och sparar ihop till en buffert. Ja men tjena! Bara ett tag efter så kände vi båda att, nej detta går inte, han vill flytta snarast och med blandade känslor säger mamma detsamma. Man bearbetar och rätt som det är, så känner man att något blivit annorlunda, det har mognat.
Man kan fråga sig, blir det nånsin som förut? Nej jag tror inte på att man kan få det som förut, eftersom man växer och utvecklas konstant utifrån sina egna påtryckningar att vilja växa. Men även av yttre omständigheter.
Men det bästa med livet är att man får hur många gånger på sig att göra om och göra nytt. Man att backa bandet och göra samma sak, känna samma känsla, nej det tror jag inte. För gjort är gjort, men man kan få en andra chans till att göra annorlunda och i sina egna ögon mått mätt, bättre. Kanske behövs just det förklaras?
Jag har fått en andra chans till livet när min dotter dog. Jag tänke, Satu lilla, gör nåt av det. Låt inte tösabiten dött förgäves. Fånga livet, baka det, knåda det, skapa ditt liv så som du vill ha det på det allra bästa sättet. I sorg och kris är man egoistisk. Ens värld är så liten och allt handlar om känslor om sorg och sår. Jag säger som Mia Skäringer, jag har hjärtat fullt av stygn. När det onda fått flytta in, är det väldigt svårt att bli av med det. Jag har insett att det är ingen idé att kämpa emot, utan bättre att bli ett med det! Gå hand i hand med sorg och besvikelse, göra sig vän med det. Krama sig själv, och att inte ha för stora krav på sig själv. Alla har vi olika förhållningssätt. Ett tips är att lyssna på hur andra gör för att komma vidare, trots att det låter konstigt. Men förhasta inte, skynda långsamt, festina lente.
För mig tog det år. År av en grå massa innan jag en dag vaknade upp och såg pasteller! Det var en fantastisk känsla, pasteller! Så paradoxalt att gå hand i hand med sin sorg så får man inte ge upp för efter regn, kommer sol. Det bara är så. Men dock inte av sig självt. Man måste kämpa. Så, nåväl, i dag är jag snabbare med att lyfta mig själv, skjuta mig ut ur boet innan båten stannar på öppet vatten. Jag grottar inte ner mig när jag slås av livets hårda skola, och jag frågar mig själv, i vems händer lägger jag mitt liv? Jag säger till mig själv, känn inte efter GÖR det bara.
Sträck på dig, var stolt.
Det finns bara en av oss.
Kram och fridens liljor.
