Sjukhus ...

Mina sista minnen av sjukhus är in med liv, och ut med ingenting. Förutom ett tomt skal och förvirring. Nånting är bättre än ingenting, för ingenting är svårare att hantera. Vilket egentligen innebär att man måste lära sig att hantera "ingentinget". Bara att lära sig att hantera. Det ironiska i det hela är, att det enkla är det svåra och det svåra är [för mig] det enkla. Hängde ni med på den?!

Nåväl ... hjärnan är kollad och känslan av att kliva in där, lägga sig på britsen, få en nål i armen är helt ok tills man kopplar på känslorna och paniken kommer. Man vill [känner] egentligen för att gråta, pulsen ökar men så säger man till sig själv, kom igen, du är en stor flicka nu, inte grina. Men jag ska erkänna, jag är rädd! Inte rädd för livet men för att missa att leva det! Och jag måste släppa taget ...

Kram!